Loophole - Ett sätt att hantera ångest?

...you just gotta ride it.

 

Jag brukar säga att vi är familjen astma. Alla som har upplevt ett riltigt astmaanfall kan skiva under på att det inte finns någon skönare känsla än när det släpper. En på gränsen till euforisk känsla infinner sig tillsammans med tröttheten kroppen har efter att ha kämpat för sin överlevnad. Man känner sig så in i själen tacksam för att allt funkar igen, för att kunna andas. Andas. Något som de allra flesta ser som en självklarhet.

 

Så är det nog lite med det mesta. Den som aldrig haft astma är inte tacksam för att kunna andas. Den som aldrig har hungrat är inte tackssam för att kunna äta sig mätt. Den som aldrig kämpat för att få ekonomin att gå ihop känner ingen tacksamhet för att vardagen flyter.

 

På samma sätt är det med ångesten. Fast ändå inte. När den lättar, när man känner att den börjar avta vågar man först inte tro det. Så man fokuserar på allt annat, bara för att man plötsligt kan fokusera på något igen. Och sedan när den släppt... jag vet inte... En ofantlig lättnad, absolut men inte samma lyckokänsla som efter exempelvis ett atmaanfall. På något sätt finns där också en skuld. Och kanske till och med skam. Man kan inte hjälpa att man får ett astmaanfall, man är ett offer för sin kropps ologiska och onormala reaktion på något men ångesten...

 

Jag har läst en del om ångest och panikattacker, jag träffar regelbundet en psykolog. Jag har, med mitt huvud, lärt mig att själva problematiken med ångesten är att den inte går att styra. Den är inte rationell och den är helt oförutsägbar. Kroppen reagerar på något som att detta något vore en fara. Ett hot. Den reagerar med flykt- eller kampbeteende och med ångest. Enligt vetenskapen kan man alltså inte hjälpa att man får en ångestattack, man kan följdaktligen säga att man är ett offer för sin kropps olågiska och onormala reaktion på något...

 

Jag kan till exempel undvika att befinna mig i närheten av folk som röker mycket. På så sätt kan jag minska riskerna att få ett astmaanfall. Jag vet att mina luftvägar inte kan hantera detta. Men ångesten... Den bara kommer. Som en tsunami av känslor griper den tag i mig och jag är chanslös. Här kommer skammen. Och självföraktet. Jag klarar inte av att ta tag i mig själv. Att rycka upp mig, skärpa till mig och skaka av mig ångesten. Jag fixar inte att låta förnuftet styra. Även om jag lyckas tiänka igenom situationen på ett hyfsat rationellt sätt så har jag inte en chans. Förnuft schmerkuft liksom... Pinsamt.

 

Dessutom är det så att jag inte kan undvika att hamna i ångestframkallande situationer som jag, till viss del, kan göra med astman. Oftast har jag inte en aning om vad det är som utlöser min ångest. Iböand kan jag i efterhand se vad det var som utlöste den men långt ifrån alltid. Attans. Då man inte vet vad man ska undvika blir det lätt så att man undvuker allt...

 

Det kan man verkligen fråga sig. Why the fuss???? På riktigt? Jag fattar det inte. Jag försöker verkligen. Alla de där förbannade tricken och strategierna. (utom att tugga is) Men jag får nog faktisk säga som min vän Kjell-Bjarne; "det hjälper ju icke ett drit det här".

Om jag önskar mig något? Vad önskar jag mig? Fett med lätt! jag önskar mig ett pauspiller. Eller av off-knapp. Stänga av en stund. Hjärnan funkar inte... shitshitshitshit...

Egentligen har detta hängt i hela dagen. Börjar med att sova skit, drömma mardrömmar. Bråka med D. Sova lite till och så denna förbannade håglöshet. Jag hade verkligen så mycket jag skulle göra denna vecka. Helt värdelös dock.

Satte på en tvättmaskin och satte mig isoffan. shitshitshitshit... Det låter som maskiner... shitshitshit...

Bråkar med D i telefonen...

Och sedan den förbannade vetskapen av att ha gjort det igen. shitshitshitshit. Ok, försök med det där rationella tänkandet...

Why the fuss???

nop... funkar inte... shit