Vad var ordet? Sa Bull
Egentligen spelar det ingen roll hur bra man är. Hur mycket man anstränger sig. Hur mycket man försöker. Den kommer i alla fall. Smygande, krypande, kvävande.
Kvävande. Kvävande.
Hatar känslan. Hatar det den förstör. Hatar, föraktar, Vet inte...
Hur kan det vara mitt fel? Jag känner med varje del av mig att det är mitt fel men jag försåt inte hur. Jag försöker verkligen så mycket. I allt jag gör. I allt jag är. Allt. Uppenbarligen lyckas jag inte. Något blir så fatalt fel. Men det går inte att hitta vad hur jag än vrider och vänder på det. Eg liker å vara hjemme. Är det så jävla konstigt??? När det alltid blir så galt! Även när allt blir enligt högsta önskedrömmen fuckar jag det. Utan att ens förstå hur. Chanslös var ordet sa Bull. Eller dum. Om jag inte mina fel var han inte så smart den där Bull. Kanske inte medvetet elek som Måns men asatrög. Puckad.
Jag säger ofta till mina elever att man inte kan skylla på att "jag är så här". Jag säger till dem "Man är den man väljer att vara". När jag säger det tror jag det verkligen. Verkligen. Jag väljer och väljer och väljer. Snälla who ever: hjälp mig. Vad gör jag för fel? Hur ska jag göra? Hur kan jag vara den jag väljer att vara? Shitshitshitshitshitshitshit...
