snus är snus...
Det är sex och ett halvt år sedan jag slutade snusa. Hur kan det så komma sig att det inte går en dag utan att jag önskar att jag kunde ta en snus? Det är ju faktiskt helt uselt... det eller jag. För ska man vara krass så har min kropp inget behov av nikotinet och jag kan inte gärna skylla på vanan längre. Vad är det då som gör att den där romantiserade bilden av hur underbart det vore dyker upp i huvudet samtidigt som tungan nästan obemärkt letar sig upp i gropen under överläppen. Den finns förövrigt knapp kvar den heller, gropen. Hela min kropp har glömt att den för några år sedan inte riktigt ville vara med om den inte fick sin dosa rape varje dag. Varför är det då så svårt för huvudet att glömma?
... och strunt är strunt...
Andra saker tycks försvinna. Jag har ju till exempel varit kär också, i omgångar, och dumpad och lämnad och förkrossad men med tiden har ju dessa villospår i livet faktiskt gått rätt så obemärkt förbi. Dock har det ju handlat om människor som faktiskt i perioder verkligen har betytt någonting. Detta gäller även vänner. De som varit otroligt vicktig under långa perioder finns nu endast i mitt liv som ett namn på face book. Hur kommer det då sig att det inte är dem, utan en liten blå dosa som verkligen vill tillbaka in i mitt liv?
...om än i gyllene dosor...
Det är vi själva som skapar våra minnen. Det är vi som packar in dem och ger dem fina eller fula "dosor" att ligga i. Det är så tydligt när man minns någonting tillsammans med någon annan. Även om man tillsammans med någon annan har varit med vid samma tillfälle så skiljer sig minnena av vad som varit markant. Inte konstigt att man säger att folk beter sig som att de varit gifta i tusen år! Många år =många gemensamma minnen som kan skilja sig. Konstigt det där... Varför måste vi försköna, eller förringa det vi varit med om? Ibland helt omedvetet men visst har det hänt både en och två gånger att man kryddar sin historia lite!
Så vilka av mina minnen är verkligen mina? Förmodligen inte alls många! Eller, självklart alla!
...och rosor i ett sprucket krus...
För visst är det så att mina minnen, (om än de kanske inte alltid helt överensstämmen med andras minnen av samma sak) ändå faktiskt är just mina? De skapar lycka, sorg, ångest, saknad mm hos mig oavsett om de stämmer överens med verkligheten eller inte. För vem bestämmer vad som är verkligt? För vem? Jag är fullständigt medveten om att min verkligehetsuppfattning ofta skiljer sig från exempelvis min mans, men betyder det att den inte är verklig?
...är ändå alltid rosor!
Man lever i den värld man har skapat sig. Både vad gäller materiella förutsättningar men också när det gäller hur man väljer att uppfatta sin verklighet. Jag är helt övertygad om att man kan påverka både vem man är och hur man mår. Låter man till exempel håglösheten ta över, som jag gjorde igår... så vipps, har man förlorat en halv dag! Så är det. En halv dag går förlorad och man får aldrig någon ny chans att skapa minnen för den halva dagen.
Som jag ser det är minnen är inte nödvändigt vis det vi kommer ihåg, utan snarare hur vi valt, medvetet eller omedvetet att uppfatta de omständigheter vi befinner oss i!
... och strunt är strunt...
Andra saker tycks försvinna. Jag har ju till exempel varit kär också, i omgångar, och dumpad och lämnad och förkrossad men med tiden har ju dessa villospår i livet faktiskt gått rätt så obemärkt förbi. Dock har det ju handlat om människor som faktiskt i perioder verkligen har betytt någonting. Detta gäller även vänner. De som varit otroligt vicktig under långa perioder finns nu endast i mitt liv som ett namn på face book. Hur kommer det då sig att det inte är dem, utan en liten blå dosa som verkligen vill tillbaka in i mitt liv?
...om än i gyllene dosor...
Det är vi själva som skapar våra minnen. Det är vi som packar in dem och ger dem fina eller fula "dosor" att ligga i. Det är så tydligt när man minns någonting tillsammans med någon annan. Även om man tillsammans med någon annan har varit med vid samma tillfälle så skiljer sig minnena av vad som varit markant. Inte konstigt att man säger att folk beter sig som att de varit gifta i tusen år! Många år =många gemensamma minnen som kan skilja sig. Konstigt det där... Varför måste vi försköna, eller förringa det vi varit med om? Ibland helt omedvetet men visst har det hänt både en och två gånger att man kryddar sin historia lite!
Så vilka av mina minnen är verkligen mina? Förmodligen inte alls många! Eller, självklart alla!
...och rosor i ett sprucket krus...
För visst är det så att mina minnen, (om än de kanske inte alltid helt överensstämmen med andras minnen av samma sak) ändå faktiskt är just mina? De skapar lycka, sorg, ångest, saknad mm hos mig oavsett om de stämmer överens med verkligheten eller inte. För vem bestämmer vad som är verkligt? För vem? Jag är fullständigt medveten om att min verkligehetsuppfattning ofta skiljer sig från exempelvis min mans, men betyder det att den inte är verklig?
...är ändå alltid rosor!
Man lever i den värld man har skapat sig. Både vad gäller materiella förutsättningar men också när det gäller hur man väljer att uppfatta sin verklighet. Jag är helt övertygad om att man kan påverka både vem man är och hur man mår. Låter man till exempel håglösheten ta över, som jag gjorde igår... så vipps, har man förlorat en halv dag! Så är det. En halv dag går förlorad och man får aldrig någon ny chans att skapa minnen för den halva dagen.
Som jag ser det är minnen är inte nödvändigt vis det vi kommer ihåg, utan snarare hur vi valt, medvetet eller omedvetet att uppfatta de omständigheter vi befinner oss i!
håglösheten
ett riktigt uselt ord. Äckligt att ta i munnen och definitivt inget jag vill förknippa med mig. Ändå...
Jag har nått mitt mål denna månad. Det är flera dagar kvar och jag har ändå nått mitt mål. Det kommer att komma in bra med pengar och jag borde vara superlycklig. Jag sätter alltid väldigt höga mål så jag når dem sällan men denna månad är jag redan där.
Rosa champange. Det hade jag lovat mig om jag klarade målet.
Ibland (läs väldigt ofta) undrar jag verkligen vad det är jag håller på med... Varför ska allt testas? Varför inte bara vara nöjd? Vad är det för fel på att vara en svensson? Jag gillar inte jakten, kampen på att få det att funka. Jag gillar inte att inte nå mina höga mål och är uppenbarligen inte nöjd när jag gör det heller. Det enda jag kan tänka är att näste månad kommer det aldrig att gå och redan där är jag ju fucked.
Så då sitter jag här... och borde ungefär tusen saker... men gör ingenting...
Fan ta håglösheten!
att vara eller att icke vara...
... det är frågan. eller är det verkligen det?
dagen började ganska bra. det kändes bra. idag skulle bli bra. det behöver inte hända mycket för att det ska ändras. ngn stormar in och har lite brådis och genast faller man... och faller. hur kan det vara så? hur kan ngn annans humör så fullständigt...ja...
för att vara en vara vän, en bra människa sägs det att man ska ge av sig själv. men är det det man gör? tänk på det. vad är det som är en själv? och vad är det man förväntas ge? i den enda blogg jag följer läste jag idag om två av mina vänner som varit ute och druckit tre glas vin. jag tycker verkligen om dessa människor men känner mig ensam av att de träffas. jag är fullt medveten om att det inte är ett bra eller sunt beteende och jag skulle aldrig drömma om att erkänna det, men dock... fasiekn. jag känner det som att jag svansar runt som katten kring het gröt för att vara alla till lags. de dagar det lyckas är det toppen. alla mår bra=jag mår bra!
idag kunde ha blivit bra. jag skulle städa, handla och göra världens myskväll till familjen och först skulle min nageltearpeut komma och göra mina händer fina. det gjorde hon och hon är fantastisk. men in virvlade vännen som inte alls hade en bra morgon och skulle hämta ngt hon inte kunde hitta och det där som kväver började växa. hur kan det vara mitt fel att hon är stressad? jag är för rörig. idag är jag för rörig. det är därför hon inte nog fort kan hitta det hon letar och jag sitter fast med nagelterapeuten och kan inte hjälpa till att leta. det som kväver började växa redan igårkväll när hon ringde och frågade om jag kunde göra iordning utskick som skulle vara klara klockan tio idag. de var hemma hos henne och hon skulle komma över med dem klockan åtta. det kunde jag ju inte! jag satt ju med naglarna! och det växer... jag borde kanske inte gjort naglarna... hon ska dricka campange med en annan vän ikväll och jag kunde komma också om jag ville. men jag känner att jag nog ska hålla mig undan så att hon inte får en överdos av mig. jag ÄR ju rörig! det är ju jag! men jag är andra saker också! eller är det det som är jag?
Att vara eller icke vara... det är inte det som är frågan! frågan är: hur fan ska man vara för att räcka till?!?!
jag tänker alltså är jag...en kaka!
ibland är det ju så att man tänker en massa som man inte riktigt vet vad man ska göra av. man vill inte ta det med någon man känner för man vill inte skapa en massa oro om det inte är nödvändigt. ändå finns det så mycket som man skulle må bra av att på något sätt ventilera. här vet ingen att jag är jag (tror jag i alla fall) och det är även ganska troligt att ingen ens kommer att läsa detta ( vad jag förstår) eftersom att jag inte har tänkt bjuda in någon hit. men på något sätt känns det ändå som ett forum, släng ut skiten i etern liksom.
när jag var liten gick jag ibland långa stunder i skogen och pratade med... ja, vem eller vad som. det är kanske inte så tokigt. i mitt liv finns inte riktigt den möjligheten längre. eller rättare sagt jag tar mig inte den tiden. kanske är det just tiden som är pudelns kärna... vad man gör med den och vad man förväntas göra med den. ett sätt att identifieras och att identifiera sig själv. problemet dyker upp när dessa två inte sammanfaller... jag menar när man kanske inte riktigt är den man förväntas vara. eller att man inte är den som andra tror att man är. eller att man inte är den man själv hade förväntat att man skulle vara.
se nu, nu är denna text lika rörig som jag hade trott att den skulle bli! men det är lite så det känns i huvudet nu... rörigt. utåt ska jag inte klaga. jag har ett världsbra liv. det är ändå rörigt. kanske just därför.
är det så att man hade förväntat av sig själv att vara någon annan vid det här laget? inte materiellt men kanske mentalt? kan man säga att livet har kommit ikapp, att många av målen från tonåren är uppfyllda... att man har hus, bilar, barn, man osv och nu förväntas man på ngt sätt finna ro i det. man är inte längre på väg någonstans utan ska bara botanisera i nuet. hur ska man veta? hur ska man göra? hur ska man vara? alla ska liksom ha en del av kakan och kakan ska smaka olika beroende på vem den ska serveras. barnen choklad, mannen vanilj, ena vännen citron och ngn annan kokos... jag har bara så svårt att få ihop kakan så att den ska passa alla... vet knappt vad som var de ursprungliga ingredienserna. hm... verkar som att detta spårade ur lite. men det är ju MIN blogg!
en blogg...
det verkar som att jag har gjort en blogg... jag har ingen aning om hur man bloggar och jag fattar inte mycket av denna sida men jag kanske lär mig. det verkar som att den heter enbloggl... jag verkar ha sluddrat med fingrarna lite men det kan ju kvitta! blogg eller bloggl, same same!
jag vet inte riktigt syftet med denna blogg, kanske finns inget... vi får se.
