Loophole - Ett sätt att hantera ångest?

tydligast är din gång... och sätter du säger saker på när det är lite jobbigt. rösten kan jag höra om jag blundar. då kan jag se dig också. jag kan höra hur din röst åker bergochdalbana när du är arg på mig och jag kan se din tumme vippa när du blir stressad.

jag antar att jag borde tacka dig för så mycket. tack för att du älskade mig, tack för att du såg mig. tack för att jag fick vara en del av ditt liv. tack för att du lyssnade på mig, tack för att jag fick lyssna på dig. tack för alla brev, alla texter jag fått. tack för mail och sms.

vi pratade inte så ofta de senaste åren. av olika anledningar. men när vi träffades fanns det ändå, du fanns och jag. har man känt någon tillräckligt länge, på gott och ont, är det kanske så. man finns. du ska alltid finnas och jag ska inte ta bort dig ur min telefonbok.

det gör faktiskt ont. på riktigt. fysiskt.

din son har förlorat sin far. dina syskon, sin bror. dina föräldrar har förlorat sin son och det är många som har förlorat en underbar vän. jag har förlorat en av få som kände mig och som tyckte om mig för min skull.

fina fina envisa dumma konstig underbara du...

det finns så mycket som är osagt. det känns så otroligt surt. jag hade så många ord till dig. har så många ord till dig.

när jag hade bott utomlands och flyttade hem igen sa du "åh vad skönt att du inte är så långt borta". jag tyckte du var knasig för vi träffades sällan även när vi bodde i samma land och telefonen funkar ju utomlands också. nu förstår jag dig. du har lämnat och det finns ingenting jag kan göra åt det. inte ens ringa.

av hela mitt hjärta hoppas jag att du har det bra. att du fått lugn och ro och att du inte har ont. jag hoppas att du vet att du är innerligt saknad och älskad. du är en av de finaste människor jag fått äran att känna och jag förbannar mig själv att jag inte gav dig de ord du så väl förtjänade.

jag lovade dig en gång att jag skulle gå på din begravning och jag hoppas att jag ska hålla det löftet.

jenny ringde mig igår och sa att du var död. snälla fina du, var inte det! jag åker till mina föräldrar på onsdag, vi kan väl ta en fika? jag bjuder!

jag tänkte ringa dig men jag törs inte. tänk om du inte svarar! eller tänk om någon annan svarar! jisses. jag kan inte andas, inte sova inte tänka. jag måste få veta om det är sant men törs inte ta reda på det...

ska jag ringa din mamma? din bror? dig? shit! i förrgår trodde jag att vi skulle fika på torsdag, nu törs jag inte ens ringa dig!

kom igen! en fika!!!

Det behövs så lite för att allt ska vända. Tyvärr är det inte lika lätt att vända tillbaka.

Har lyckats hålla huvudet över vattenytan ganska hyffsat i veckan. Trots ett fysiskt bakslag med ryggskott har jag inte varit så långt ner i träsket. Så kom mailet.

Jag har bestämt mig för att börja om att jobba. Har pratat med min chef och han välkomnar mig tillbaka. Min vikarie blev ledsen och besviken. Jag förstår henne och får ångest och känner mig elak. Vi kom överens om ett schema som kändes toppen. Så kom mailet med ett nytt förslag. Vet inte vad det innebär men ändå kommer det smygande. Jag vet att det blir besvärligt att jag vill komma tillbaka. Kan jag ta det? Kan jag ta att inte veta hur de tänker?

Förmodligen gör jag en höna av en fjäder. Men hur det än är, är de flesta hönor täckta av fjädrar.

efter den tid som flytt, eller kanske efter vad som komma skall... vem är det som bestämmer vad som är värt att spanas efter? i mitt liv skulle man lätt kunna få för sig att det rimligen borde vara jag. men är det så? vågar man stanna upp tillräckligt länge för att komma fram till vad av allt "vill" som är en eget  och vad som är barnens, mannens, vännerrnas, arbetsgivarens, kundernas, föräldrarnas, syskonens och så vidare? en sak är säkert, jag vill vara till lags. jag vill att alla ska känna sig välkomna hos mig och jag vill och jag vill och jag vet inte vad jag vill.

det brukar ju vara ett mantra att man inte ska leva i det förslutna, att man ska lämna det bakom sig och blicka frammåt. "lämna ditt bakomflutna före dig" som Pumba säger i lejonkungen. men kanske är det istället så att man måste spana efter en svunnen tid, det vill säga göra en djupdykning i sitt förflutna, för att i slutändan ha något att säga till om när det gäller sin framtid. förr visst är det så, att vi till stor del styrs av våra tidigare upplevelser och erfarenheter, båder vad gäller tankesätt och handlingsmönster. det vore dumt att förneka att en rädsla för vatten åtminstone skulle kunna ha att göra med att man varit nära att drunkna. den ständiga kampen för att räcka till och vara alla till lags skulle kunna bottna i...

i alla fall så blir det ju inte heller helt lätt. Jag skrev ju tidigare om minnet i inlägget jag kallade snus är snus... och om man anser att man inte ens kan vara säker på att det är det man minns som har hänt blir således kampen ett moment 22.

om man vågar ta steget ut ifrån sig själv är det hela ganska enkelt. jag har världens bästa liv. en fantastisk familj, ett jobb jag tycker om, ett företag under uppbyggnad, ett fint hus och vänner som jag gillar. grattis mig! verkligen! på utsidan ser det toppen ut. skitsnyggt. men hur ska man göra för att leva det? på riktigt, hur svårt kan det vara? är det så att man måste grotta sig igenom den skit man jobbat så hårt på att packa in i fyrkantiga förvaringsboxar och "glömma", för att bli herre över sig själv och sin framtid?

jag ska kolla upp om det är värt ett försök. på fredag berger jag mig i alla fall ut på spaning. eller kanske snarare in på spaning. vi får se om jag klarar av att lyfta fram några boxar och kanske rensa lite i röran. kankse kan man säga att man är på spaning efter framtiden, genom den tid som flytt!