snus är snus...
Det är sex och ett halvt år sedan jag slutade snusa. Hur kan det så komma sig att det inte går en dag utan att jag önskar att jag kunde ta en snus? Det är ju faktiskt helt uselt... det eller jag. För ska man vara krass så har min kropp inget behov av nikotinet och jag kan inte gärna skylla på vanan längre. Vad är det då som gör att den där romantiserade bilden av hur underbart det vore dyker upp i huvudet samtidigt som tungan nästan obemärkt letar sig upp i gropen under överläppen. Den finns förövrigt knapp kvar den heller, gropen. Hela min kropp har glömt att den för några år sedan inte riktigt ville vara med om den inte fick sin dosa rape varje dag. Varför är det då så svårt för huvudet att glömma?
... och strunt är strunt...
Andra saker tycks försvinna. Jag har ju till exempel varit kär också, i omgångar, och dumpad och lämnad och förkrossad men med tiden har ju dessa villospår i livet faktiskt gått rätt så obemärkt förbi. Dock har det ju handlat om människor som faktiskt i perioder verkligen har betytt någonting. Detta gäller även vänner. De som varit otroligt vicktig under långa perioder finns nu endast i mitt liv som ett namn på face book. Hur kommer det då sig att det inte är dem, utan en liten blå dosa som verkligen vill tillbaka in i mitt liv?
...om än i gyllene dosor...
Det är vi själva som skapar våra minnen. Det är vi som packar in dem och ger dem fina eller fula "dosor" att ligga i. Det är så tydligt när man minns någonting tillsammans med någon annan. Även om man tillsammans med någon annan har varit med vid samma tillfälle så skiljer sig minnena av vad som varit markant. Inte konstigt att man säger att folk beter sig som att de varit gifta i tusen år! Många år =många gemensamma minnen som kan skilja sig. Konstigt det där... Varför måste vi försköna, eller förringa det vi varit med om? Ibland helt omedvetet men visst har det hänt både en och två gånger att man kryddar sin historia lite!
Så vilka av mina minnen är verkligen mina? Förmodligen inte alls många! Eller, självklart alla!
...och rosor i ett sprucket krus...
För visst är det så att mina minnen, (om än de kanske inte alltid helt överensstämmen med andras minnen av samma sak) ändå faktiskt är just mina? De skapar lycka, sorg, ångest, saknad mm hos mig oavsett om de stämmer överens med verkligheten eller inte. För vem bestämmer vad som är verkligt? För vem? Jag är fullständigt medveten om att min verkligehetsuppfattning ofta skiljer sig från exempelvis min mans, men betyder det att den inte är verklig?
...är ändå alltid rosor!
Man lever i den värld man har skapat sig. Både vad gäller materiella förutsättningar men också när det gäller hur man väljer att uppfatta sin verklighet. Jag är helt övertygad om att man kan påverka både vem man är och hur man mår. Låter man till exempel håglösheten ta över, som jag gjorde igår... så vipps, har man förlorat en halv dag! Så är det. En halv dag går förlorad och man får aldrig någon ny chans att skapa minnen för den halva dagen.
Som jag ser det är minnen är inte nödvändigt vis det vi kommer ihåg, utan snarare hur vi valt, medvetet eller omedvetet att uppfatta de omständigheter vi befinner oss i!
... och strunt är strunt...
Andra saker tycks försvinna. Jag har ju till exempel varit kär också, i omgångar, och dumpad och lämnad och förkrossad men med tiden har ju dessa villospår i livet faktiskt gått rätt så obemärkt förbi. Dock har det ju handlat om människor som faktiskt i perioder verkligen har betytt någonting. Detta gäller även vänner. De som varit otroligt vicktig under långa perioder finns nu endast i mitt liv som ett namn på face book. Hur kommer det då sig att det inte är dem, utan en liten blå dosa som verkligen vill tillbaka in i mitt liv?
...om än i gyllene dosor...
Det är vi själva som skapar våra minnen. Det är vi som packar in dem och ger dem fina eller fula "dosor" att ligga i. Det är så tydligt när man minns någonting tillsammans med någon annan. Även om man tillsammans med någon annan har varit med vid samma tillfälle så skiljer sig minnena av vad som varit markant. Inte konstigt att man säger att folk beter sig som att de varit gifta i tusen år! Många år =många gemensamma minnen som kan skilja sig. Konstigt det där... Varför måste vi försköna, eller förringa det vi varit med om? Ibland helt omedvetet men visst har det hänt både en och två gånger att man kryddar sin historia lite!
Så vilka av mina minnen är verkligen mina? Förmodligen inte alls många! Eller, självklart alla!
...och rosor i ett sprucket krus...
För visst är det så att mina minnen, (om än de kanske inte alltid helt överensstämmen med andras minnen av samma sak) ändå faktiskt är just mina? De skapar lycka, sorg, ångest, saknad mm hos mig oavsett om de stämmer överens med verkligheten eller inte. För vem bestämmer vad som är verkligt? För vem? Jag är fullständigt medveten om att min verkligehetsuppfattning ofta skiljer sig från exempelvis min mans, men betyder det att den inte är verklig?
...är ändå alltid rosor!
Man lever i den värld man har skapat sig. Både vad gäller materiella förutsättningar men också när det gäller hur man väljer att uppfatta sin verklighet. Jag är helt övertygad om att man kan påverka både vem man är och hur man mår. Låter man till exempel håglösheten ta över, som jag gjorde igår... så vipps, har man förlorat en halv dag! Så är det. En halv dag går förlorad och man får aldrig någon ny chans att skapa minnen för den halva dagen.
Som jag ser det är minnen är inte nödvändigt vis det vi kommer ihåg, utan snarare hur vi valt, medvetet eller omedvetet att uppfatta de omständigheter vi befinner oss i!
Kommentarer
Trackback
