Loophole - Ett sätt att hantera ångest?

Trots att jag är svensklärare har jag aldrig riktigt förstått mig på det där med lyrik. Väldigt sällan tilltalas jag av detta sätt att sktiva och uttrycka sig. Jag förstår det inte och tycker att det blir rörigt och krångligt. Men på samma sätt som jag kan avundas dem som är djupt religiösa kan jag också avundas dem som älskar och tycks få ut något av att läsa/skriva lyrik. Som helhet har jag inte läst mycket av lyriska verk men jag kan tilltalas enormt av strofer eller fraser, lösryckta ur sitt sammanhang. Dessa kan jag snurra fast i rejält. Det är safe på något sätt. Jag känner ingen press att förstå författarens tanke eller mening med sig text utan kan bara fundera över vad dessa ord kan betyda för mig. Kan de säga mig något, lära mig något...


Någonstans tror jag ju att man på många sätt kan påverka sin ångest, men varför har man den överhuvudtaget? Det är inte alla som har ångest. Alla har rädslor och farhågor och kan tycka att situationer är mer eller mindre jobbiga men det är inte ångest. Jag har alltid haft detta fenomen i min omgivning och jag vet hur lätt det är att tänka "skärp till dig!" Jag gör det fortfarande, även till mig själv. Men jag tänker också att det finns den punkt där det inte längre går att skärpa till sig, att ta sig i kragen, trycka bort sin ångest och ta tag i livet. Vad händer då? Även om min mamma aldrig skulle erkänna det så är jag rätt säker på att hon lidit av detta under perioder av vår uppväxt. Hon blir frånvarande, sover mycket och drar sig liksom undan. Inte nödvändigtvis arg men aningen avvisande och disträ. Mormor var likadan. Hon kallade det "svårmodet" och menade att vi hade det i släkten. Det var ingenting man behövde hålla på att analysera. Ibland kom svårmodet och så var det med det.

Själklart spelar det sociala arvet roll. Jag tror att våra omständigheter lagras i våra kroppar på olika sätt och om vi inte bearbetar dem kan de göra sig påminda på sätt som inte alls är behagliga eller önskvärda. Fysiskt eller psykiskt. Självklart kan vi påverka genom att vara medveten och försöka att inte utsätta oss för det som framkallar ångest. Mitt problem är bara att jag inte vet varifrån den kommer. Plötsligt griper den liksom tag i mig och jag kan inte komma loss. På riktigt känns det så. Som att någon håller fast mig och försöker hindra mig från att tänka, från att andas, från att vara jag (vem det nu är...). Det bildas ett lager fetvadd kring min hjärna så att jag inte kan tänka. Denna vadd skapar även ett tryck mot min hjärna som inte alls känns bra. Hjärtat rusar och jag kan inte längre andas. Det spelar inte heller någon roll om jag lyckas andas för min kropp förlorar förmågan att ta upp syre. Då är det sååå svårt att focusera på att packa dagisväskor och borsta små tänder.

Hoppas de inte ser, hoppas jag kan hålla ihop tills de är på dagis/skolan. Hoppas de tror att de har en bra mamma...