Loophole - Ett sätt att hantera ångest?

Jul och nyår har kommit och gått och jag tappade bort mig någonstans på vägen. Jag brukar kalla mig "julfarsist" (ja, stavningen är medveten) och jag har verkligen alltid älskat julen och allt som hör därtill. Troligen gör jag det fortfarande, jag vet bara inte längre riktigt vad av allt det som har varit den sista tiden som verkligen hör julen till.

Det brukar bli så fint hemma till jul. Check på den! Jag har pyntat banne mig! Bytt gardiner, städat, plockat fram tomtar, röda ljus, julgardiner, bonader, gjort julgrupper med hyacinter trots att maken inte tål dem, mm, mm.

Vi brukar göra en massa mysiga, juliga saker till jul. Check på den! Jag har bakat pepparkakshus med barnen, köpt en massa julklappar och paketat dem efter bästa förmåga. Vi har bakat nio sortes julgodis och massor med olika saffransbullar och kakor. Jag har lagt in sill, gjort juliga köttbullar, köpt ny julskiva och fixat upp julbockens paketkalender till barnen, skrivit ett julbrev, mm, mm.

Jag brukar försöka att inte helt drunkna i komersen utan åtminstone försöka påminna mig själv och barnen om bakgrunden till att vi firar jul i detta avlånga land. Check på den! Vi var i missionskyrkan på första advent, vi såg två luciatåg och barnen gjorde ett eget här hemma (helt ärligt det bästa). Jag jobbade i missian med min fina vän och underbara moster i mellendagarna och gjorde julbord till dem som kanske inte har någort eget julbord och vi läste boken om Jesusbarnet för barnen och åtminstone det ena orkade höra hela.

Julafton brukar vara världens längsta och bästa dag. Check på den! Började i svinottan med att stiga upp och koka tomtegröt till barningarna. Tomten hade varit här och de fick en morgonklapp. Fick rationalisera bort kyrkan och julkrubban för min lillebror kom med fru och son och sedan kom min lagom skruttiga farmor och farfar med riksfärdtjänst och vi brukar fira julförmiddag med fina vännerna så något måste bort. sorry Jesus.

Trevligt med glöggmys hos vännerna! sedan tillbaka hem till farmodern som var djupt bekymrad över att hon inte fått lunch! Försökte förklara att vi tar en skinkmacka och äter vid fyratiden. Börjar göra iordning inför julbordet. Har delat ut diverse uppgifter till maken men han har paket att slå in... Skalar potatis, hör farmodern prata om utebliven lunch, "så är det aldrig på servicehuset", kalle anka börjar. Deligerar titta-på-kalle-med-barnen till min bror och går in i julbordskonen. Moster skulle göra vitlökssill och hon kommer snart... Glömmer helt Karl-Bertil, sorry Karl-Bertil. Kämpar på med julbordet, det tar sig! Kvart över fyra kommer moster och julbordet är nästan klart... Bara en halvtimma efter utsatt tid och alla har överlevt, trots den uteblivan lunchen.

Tomten kommer! Min underbara fina fina fina vän har kört från falun till uppsala för att tomta för mina barn. Jag kan sätta en ko på att ingen hade en bättre tomte! Sonen var först livrädd och ville låsa dörren men blev tillslut vän med tomten... En paus i fix och don och jag sticker in huvudet för att skratta med de andra. Farmor skrattar så hon hoppar, trots den tomma magen. Tomten går och fina vännen kommer för att fira jul med oss. Vi äter!

Alla verkade bli mätta trots att vissa syltor och patéer blivit utbytta mot gåslever och vaktelägg, vilka konstigheter! Hör inte heme på ett julbord... " jag tänker då inte äta dem!"...

Maken åker iväg för att tomta hos andra vänner och disken skriker tills jag går och tar hand om den. Moster hjälper till! TACK! Delar ut juklappar till barnen som verkligen väntat tålmodigt och kokar sedan kaffe och plockar fram nio sorters julgodis. De vuxna sätter igång med den traditionenlla vuxen-julklapps-utdelningen, "sadisktisk julafton" och det skrattas mycket. Väldigt mycket. Mycket bra klappar i år och vi stjäl hej vilt av varandra. Sitter uppe och pratar och farmor och farfar är nog vakna längre än de varit sedan Adam var länsman. De går och lägger sig och farmor påminner i trappen om att jag glömt att bjuda på anisbröd och struvor. Maken och vännen sitter uppe och pratar halva natten och jag somnar i soffan.

Jonas Gardell skrev en text en gång som heter "mormor gråter". Den dramatiserades och visades på TV. Den förmedlade exakt det jag kände när jag var mitt uppe i min egen julfars. Alla springer som skållade råttor och försöker frambringa någon form av julstämning. Och mormor som minns hur det ska kännas men inte orkar vara aktiv i stökande, ser hysterin och allt elände och gråter.

Vid en första anblick på denna, min julsummering, kan man lätt få för sig att den blev en katastrof. Men om man tänker efter så var den nog som sig bör. Allt som skulle finnas för att det skulle vara en bra jul fanns där. Granen, baket, klapparna, godiset, musiken, spänningen, ja till och med snön. Jag lyckades inte hitta min egen julstäming, jag grät i potatisgrytan på julafton och det känns som att julen kom och gick och jag missade den. Men om man summerar det, ser hela bilden från ett utifrånperskektiv tycker jag mig se att vi har haft en bra julhelg. Det är bara det att det är jag som är mamman nu. Förr har man njutit av dofter, stämningar, musik och hemlighetsmakeri men huvudansvaret har legat på en annan mamma, på min mamma. Det är mamman som ser till att allt det där som hör julen till bara liksom finns där. Förr har jag njutit det utan att förstå vilket jobb det ligger bakom. Nu kan jag njuta av att se mina barn njuta av det och kanske är det så det ska vara, tills jag är för skruttig för att hjälpa till och som Jonas Gardells mormor sitter och gråter med en halmängel i munnen. Och trots att jag inte bjöd på någon jullunch och missade att plocka fram struvor och anisbröd, trots att min säng var för hög, toastolen för låg och julklappen jag köpt var omöjlig att använda, trots allt detta så grät inte min farmor på julafton. Hon skrattade, och hon skrattar fortfarande när jag ringer henne.