vem är vad och varför?
En kompis...
...har jag haft. Flera faktiskt. De som mest självklart kvalar in i kategorin är Sofie och Linda. Det känns lite som att det finns ett bäst före-datum på själva kompisheten. Antingen rinner den ut i sanden, avbryts abrupt på grund av något eller så övergår den i någonting annant. Någonting mindre... bekant... eller någonting större... vän... Det kan säkert gå över i en massa annat också...
En kamrat... är i min släkt en kompis man ligger med samtidigt som man inte riktigt vill erkänna kk-skapet. Har för vana att antingen försvinna eller övergå i partner.
En vän... en sådan där som man verkligen känner att man kan indentifiera sig med, på flera plan. En som man ger lite mer, av sig själv. Där man kan vara ledsen, sur eller arg utan att man för den skull riskrer att bli betraktad som konstig, kröjmig eller värdelös. Genom åren tycker jag mig ha haft några riktigt bra vänner. Ett fåtal av dem finns fortfarande kvar, inte på samma nära sätt men ändå. De "lingers" i periferin av mitt liv och är ändå mycket viktiga och omtyckta. Jag vet att om det körde ihop sig på riktigt skulle de flesta av dem finnas där. Även i denna kategori står linda och sofie högt i kurs, men här kvalar även mats, patrik och anna in. Vi har bråkat och skrikit och gråtit åt varandra men i dessa relationer har det alltid funnits en grundtrygghet. Den finns fortfarande kvar. Vänskapen är stark och består om än i annan form än den ursprungliga, toknära. Åtminstone går jag runt och tror det...
Jag saknar dock den där vännen man kunde prata med om allt. Den finns dessvärre inte längre. Det finns nog ett par, eller i alla fall en, som skulle vilja lyssna men det funkar liksom inte så längre... Jag funkar inte så längre. Kanske har jag inte råd att låta någon riktigt, riktigt veta vem jag är. Iställer delas uppdraget ut bland flera olika och det levereras lite olika bitar av mig åt lite olika håll, för säkerhets skull. Det är dock inte jag. Det kan vara personliga saker om vad som hänt, om förhållanden och barnbekymmer, men det är på intet sätt någonting som är jag. Kankse är det till och med så att inte ens jag får veta längre... Det kanske är säkrast... Det vore ju jobbigt om inte jag orkade med mig... Jag är ju liksom fast med mig...
Det är ganska tydligt när man ser på saken. Alla dem jag någongång kallat vänner har förr eller senare konverterat och i bästa fall övergått till bekanta. Ja, jag vet, sofie och linda kategoriseras som vänner, men inte på det sättet att de nuförtiden känner det som är jag. Alla finns på något sätt på replängds avstånd. Oftast medvetet men låter jag repet bli för kort släpper den som håller i andra änden och jag behöver någon som håller i repet. Där står jag nu, med den som på senaste tiden varit närmast att hamna i vänfacket. Jag har låtit repet bli för kort och jag antar att jag får skylla mig själv.
Kanske är det så att jag ska ha många bekanta, eventuellt en och anna kompis. Men kanske är det också så att det där med vänner inte är för mig...
...har jag haft. Flera faktiskt. De som mest självklart kvalar in i kategorin är Sofie och Linda. Det känns lite som att det finns ett bäst före-datum på själva kompisheten. Antingen rinner den ut i sanden, avbryts abrupt på grund av något eller så övergår den i någonting annant. Någonting mindre... bekant... eller någonting större... vän... Det kan säkert gå över i en massa annat också...
En kamrat... är i min släkt en kompis man ligger med samtidigt som man inte riktigt vill erkänna kk-skapet. Har för vana att antingen försvinna eller övergå i partner.
En vän... en sådan där som man verkligen känner att man kan indentifiera sig med, på flera plan. En som man ger lite mer, av sig själv. Där man kan vara ledsen, sur eller arg utan att man för den skull riskrer att bli betraktad som konstig, kröjmig eller värdelös. Genom åren tycker jag mig ha haft några riktigt bra vänner. Ett fåtal av dem finns fortfarande kvar, inte på samma nära sätt men ändå. De "lingers" i periferin av mitt liv och är ändå mycket viktiga och omtyckta. Jag vet att om det körde ihop sig på riktigt skulle de flesta av dem finnas där. Även i denna kategori står linda och sofie högt i kurs, men här kvalar även mats, patrik och anna in. Vi har bråkat och skrikit och gråtit åt varandra men i dessa relationer har det alltid funnits en grundtrygghet. Den finns fortfarande kvar. Vänskapen är stark och består om än i annan form än den ursprungliga, toknära. Åtminstone går jag runt och tror det...
Jag saknar dock den där vännen man kunde prata med om allt. Den finns dessvärre inte längre. Det finns nog ett par, eller i alla fall en, som skulle vilja lyssna men det funkar liksom inte så längre... Jag funkar inte så längre. Kanske har jag inte råd att låta någon riktigt, riktigt veta vem jag är. Iställer delas uppdraget ut bland flera olika och det levereras lite olika bitar av mig åt lite olika håll, för säkerhets skull. Det är dock inte jag. Det kan vara personliga saker om vad som hänt, om förhållanden och barnbekymmer, men det är på intet sätt någonting som är jag. Kankse är det till och med så att inte ens jag får veta längre... Det kanske är säkrast... Det vore ju jobbigt om inte jag orkade med mig... Jag är ju liksom fast med mig...
Det är ganska tydligt när man ser på saken. Alla dem jag någongång kallat vänner har förr eller senare konverterat och i bästa fall övergått till bekanta. Ja, jag vet, sofie och linda kategoriseras som vänner, men inte på det sättet att de nuförtiden känner det som är jag. Alla finns på något sätt på replängds avstånd. Oftast medvetet men låter jag repet bli för kort släpper den som håller i andra änden och jag behöver någon som håller i repet. Där står jag nu, med den som på senaste tiden varit närmast att hamna i vänfacket. Jag har låtit repet bli för kort och jag antar att jag får skylla mig själv.
Kanske är det så att jag ska ha många bekanta, eventuellt en och anna kompis. Men kanske är det också så att det där med vänner inte är för mig...
Kommentarer
Trackback
