Något
Jag får stanna på busshållplatsen. Pallar inte att köra hem. Står där tills Adde kommer med grävaren. Han ser att jag står där. Tror jag. Sitter lite till. Försöker få ner pulsen. Måste komma hem och vara en mamma. Shitshitshitshitshit...
Pratar lite med J. Berättar snabbt. Asasnabbt. Om jag berättar ordentligt kanske det brister. E frågar om jag är på dåligt humör. Stackars E. Jag orkar inte idag. Igen.
Läste mailet under en lektion då de satt och skrev. Hade lite räknat med det men ändå inte trott. Hade inte räknat med att bli så ledsen, få sådan ångest. Det är säkert mitt fel. Helt säkert. Stackars E.
Mamma knackar på fönstret. Vill att jag ska komma in. Jag vinkar, går förbi deras hus och in till mig. Låser in mig på toa. Här kan jag få bryta ihop en stund, i fred och ro. Låta hjärtat bulta klart och kylan och paniken försvinna... försvinn, försvinn, försvinn... snälla... ge mig en stunds förtvivlan och sedan låt allt bli normalt. Låt mig bli normal.
Mamma ringer. Sms-svar "bajsar". Det tror hon säkert...
Klarar inte ens av att bryta ihop en stund. Kanske skulle det lätta på trycket. Men Nop... inget bryt... bara kylan och pulsen. Och det sträva, torra trycket i halsen.
Shitshitshitshit. Vad ska jag göra då? Jag försöker faktiskt. Försöker vara snäll, ställa upp, vara pigg och glad.
Han i parfymen. Är det typ jag? Det är typ jag. Jag menar inte att jag vill döda någon. Inte så. Men som uppenbarelse. Det är mitt fel.
Det jobbiga är att jag vet inte vad jag gjort. Eller inte gjort. Eller vad jag är. Eller inte är. Bara att det är något. Så tydligt något. Alltid något. Något är svårt att ta på. Något är svårt att göra något åt. Jag vill! Missförstå mig inte. Jag försöker inte bortförklara mig, jag skulle göra vad som helst för att ändra på, eller ta bort något. Jag bara vet inte vad det är.
Jag är rädd för att de som "känner mig" ska tänka att något är så tydligt. "Varför ändrar hon bara inte på något?". Något och puckad liksom.
Nu så. Skärpning. Hästpromenad i regnet.
