Loophole - Ett sätt att hantera ångest?

När jag var liten hade jag två, jag vill inte säga låssaskompissar men, kompisar som bara jag kunde se. Palmud och Agostef hette de. De var två små farbröder, med betoning på små. De var inte stötte än jag fast jag inte var så många år gammal. Dessa var mina följeslagare i vått och tort och jag spenderade mycket tid med att leka med dem. Jag vet exakt hur de ser ut. Om jag hade ärvt min pappas konstnärliga ådra hade jag utan problem kunnat måla dem. De är ganska lika, men det finns vissa skillnade. Palmud är bistrare, snäsigare och aningen längre. Det var han som bestämde vad vi skulle göra. Alltid han. Agostef var bara snäll. Alltid snäll. Det finaste med dem var att man inte behövde förklara saker. De bara visste allt. Så skönt. Inte förklara och inte heller undanhålla.

 

Det skumma är att dagar som dessa saknar jag dem något alldeles vansinnigt. När jag bara mår skit. Ångesten håller sig mellan "5-7" men jag får inga panikattacker. Dock lättar det aldrig heller utan jag liksom smyger omkring i ett vacum. Vacum av ångest och smärta. Idag har all kraft gått åt till att vara en bra mamma i detta vacum. Och jag tror att jag har lyckats. L verkar glad och nöjd och jag har gjort det han har velat, nästan hela dagen. Men jag är fullständigt utmattad. Vill bara gråta men har inga tårar. Vill så gärna prata med någon, men ändå inte. Det går inte.

 

Jag vet att det finns ett par stycken i min värld som skulle tycka det var ok att jag ringde, men ändå inte. Detta går inte att lägga på någon. Både för deras- men främst för min egen skull. Ändå har jag ett sådant behov av det...  märkligt...

 

Så: Palmud och Agostef... Varmt välkomna att titta förbi en stund. Jag ska inte bara klaga.