Loophole - Ett sätt att hantera ångest?

tydligast är din gång... och sätter du säger saker på när det är lite jobbigt. rösten kan jag höra om jag blundar. då kan jag se dig också. jag kan höra hur din röst åker bergochdalbana när du är arg på mig och jag kan se din tumme vippa när du blir stressad.

jag antar att jag borde tacka dig för så mycket. tack för att du älskade mig, tack för att du såg mig. tack för att jag fick vara en del av ditt liv. tack för att du lyssnade på mig, tack för att jag fick lyssna på dig. tack för alla brev, alla texter jag fått. tack för mail och sms.

vi pratade inte så ofta de senaste åren. av olika anledningar. men när vi träffades fanns det ändå, du fanns och jag. har man känt någon tillräckligt länge, på gott och ont, är det kanske så. man finns. du ska alltid finnas och jag ska inte ta bort dig ur min telefonbok.

det gör faktiskt ont. på riktigt. fysiskt.

din son har förlorat sin far. dina syskon, sin bror. dina föräldrar har förlorat sin son och det är många som har förlorat en underbar vän. jag har förlorat en av få som kände mig och som tyckte om mig för min skull.

fina fina envisa dumma konstig underbara du...

det finns så mycket som är osagt. det känns så otroligt surt. jag hade så många ord till dig. har så många ord till dig.

när jag hade bott utomlands och flyttade hem igen sa du "åh vad skönt att du inte är så långt borta". jag tyckte du var knasig för vi träffades sällan även när vi bodde i samma land och telefonen funkar ju utomlands också. nu förstår jag dig. du har lämnat och det finns ingenting jag kan göra åt det. inte ens ringa.

av hela mitt hjärta hoppas jag att du har det bra. att du fått lugn och ro och att du inte har ont. jag hoppas att du vet att du är innerligt saknad och älskad. du är en av de finaste människor jag fått äran att känna och jag förbannar mig själv att jag inte gav dig de ord du så väl förtjänade.

jag lovade dig en gång att jag skulle gå på din begravning och jag hoppas att jag ska hålla det löftet.

jenny ringde mig igår och sa att du var död. snälla fina du, var inte det! jag åker till mina föräldrar på onsdag, vi kan väl ta en fika? jag bjuder!

jag tänkte ringa dig men jag törs inte. tänk om du inte svarar! eller tänk om någon annan svarar! jisses. jag kan inte andas, inte sova inte tänka. jag måste få veta om det är sant men törs inte ta reda på det...

ska jag ringa din mamma? din bror? dig? shit! i förrgår trodde jag att vi skulle fika på torsdag, nu törs jag inte ens ringa dig!

kom igen! en fika!!!

Det behövs så lite för att allt ska vända. Tyvärr är det inte lika lätt att vända tillbaka.

Har lyckats hålla huvudet över vattenytan ganska hyffsat i veckan. Trots ett fysiskt bakslag med ryggskott har jag inte varit så långt ner i träsket. Så kom mailet.

Jag har bestämt mig för att börja om att jobba. Har pratat med min chef och han välkomnar mig tillbaka. Min vikarie blev ledsen och besviken. Jag förstår henne och får ångest och känner mig elak. Vi kom överens om ett schema som kändes toppen. Så kom mailet med ett nytt förslag. Vet inte vad det innebär men ändå kommer det smygande. Jag vet att det blir besvärligt att jag vill komma tillbaka. Kan jag ta det? Kan jag ta att inte veta hur de tänker?

Förmodligen gör jag en höna av en fjäder. Men hur det än är, är de flesta hönor täckta av fjädrar.

efter den tid som flytt, eller kanske efter vad som komma skall... vem är det som bestämmer vad som är värt att spanas efter? i mitt liv skulle man lätt kunna få för sig att det rimligen borde vara jag. men är det så? vågar man stanna upp tillräckligt länge för att komma fram till vad av allt "vill" som är en eget  och vad som är barnens, mannens, vännerrnas, arbetsgivarens, kundernas, föräldrarnas, syskonens och så vidare? en sak är säkert, jag vill vara till lags. jag vill att alla ska känna sig välkomna hos mig och jag vill och jag vill och jag vet inte vad jag vill.

det brukar ju vara ett mantra att man inte ska leva i det förslutna, att man ska lämna det bakom sig och blicka frammåt. "lämna ditt bakomflutna före dig" som Pumba säger i lejonkungen. men kanske är det istället så att man måste spana efter en svunnen tid, det vill säga göra en djupdykning i sitt förflutna, för att i slutändan ha något att säga till om när det gäller sin framtid. förr visst är det så, att vi till stor del styrs av våra tidigare upplevelser och erfarenheter, båder vad gäller tankesätt och handlingsmönster. det vore dumt att förneka att en rädsla för vatten åtminstone skulle kunna ha att göra med att man varit nära att drunkna. den ständiga kampen för att räcka till och vara alla till lags skulle kunna bottna i...

i alla fall så blir det ju inte heller helt lätt. Jag skrev ju tidigare om minnet i inlägget jag kallade snus är snus... och om man anser att man inte ens kan vara säker på att det är det man minns som har hänt blir således kampen ett moment 22.

om man vågar ta steget ut ifrån sig själv är det hela ganska enkelt. jag har världens bästa liv. en fantastisk familj, ett jobb jag tycker om, ett företag under uppbyggnad, ett fint hus och vänner som jag gillar. grattis mig! verkligen! på utsidan ser det toppen ut. skitsnyggt. men hur ska man göra för att leva det? på riktigt, hur svårt kan det vara? är det så att man måste grotta sig igenom den skit man jobbat så hårt på att packa in i fyrkantiga förvaringsboxar och "glömma", för att bli herre över sig själv och sin framtid?

jag ska kolla upp om det är värt ett försök. på fredag berger jag mig i alla fall ut på spaning. eller kanske snarare in på spaning. vi får se om jag klarar av att lyfta fram några boxar och kanske rensa lite i röran. kankse kan man säga att man är på spaning efter framtiden, genom den tid som flytt!

Trots att jag är svensklärare har jag aldrig riktigt förstått mig på det där med lyrik. Väldigt sällan tilltalas jag av detta sätt att sktiva och uttrycka sig. Jag förstår det inte och tycker att det blir rörigt och krångligt. Men på samma sätt som jag kan avundas dem som är djupt religiösa kan jag också avundas dem som älskar och tycks få ut något av att läsa/skriva lyrik. Som helhet har jag inte läst mycket av lyriska verk men jag kan tilltalas enormt av strofer eller fraser, lösryckta ur sitt sammanhang. Dessa kan jag snurra fast i rejält. Det är safe på något sätt. Jag känner ingen press att förstå författarens tanke eller mening med sig text utan kan bara fundera över vad dessa ord kan betyda för mig. Kan de säga mig något, lära mig något...


Någonstans tror jag ju att man på många sätt kan påverka sin ångest, men varför har man den överhuvudtaget? Det är inte alla som har ångest. Alla har rädslor och farhågor och kan tycka att situationer är mer eller mindre jobbiga men det är inte ångest. Jag har alltid haft detta fenomen i min omgivning och jag vet hur lätt det är att tänka "skärp till dig!" Jag gör det fortfarande, även till mig själv. Men jag tänker också att det finns den punkt där det inte längre går att skärpa till sig, att ta sig i kragen, trycka bort sin ångest och ta tag i livet. Vad händer då? Även om min mamma aldrig skulle erkänna det så är jag rätt säker på att hon lidit av detta under perioder av vår uppväxt. Hon blir frånvarande, sover mycket och drar sig liksom undan. Inte nödvändigtvis arg men aningen avvisande och disträ. Mormor var likadan. Hon kallade det "svårmodet" och menade att vi hade det i släkten. Det var ingenting man behövde hålla på att analysera. Ibland kom svårmodet och så var det med det.

Själklart spelar det sociala arvet roll. Jag tror att våra omständigheter lagras i våra kroppar på olika sätt och om vi inte bearbetar dem kan de göra sig påminda på sätt som inte alls är behagliga eller önskvärda. Fysiskt eller psykiskt. Självklart kan vi påverka genom att vara medveten och försöka att inte utsätta oss för det som framkallar ångest. Mitt problem är bara att jag inte vet varifrån den kommer. Plötsligt griper den liksom tag i mig och jag kan inte komma loss. På riktigt känns det så. Som att någon håller fast mig och försöker hindra mig från att tänka, från att andas, från att vara jag (vem det nu är...). Det bildas ett lager fetvadd kring min hjärna så att jag inte kan tänka. Denna vadd skapar även ett tryck mot min hjärna som inte alls känns bra. Hjärtat rusar och jag kan inte längre andas. Det spelar inte heller någon roll om jag lyckas andas för min kropp förlorar förmågan att ta upp syre. Då är det sååå svårt att focusera på att packa dagisväskor och borsta små tänder.

Hoppas de inte ser, hoppas jag kan hålla ihop tills de är på dagis/skolan. Hoppas de tror att de har en bra mamma...

borde jag rimligtvis vara i. Jag är 33år och borde således ha gjort bort både pubertala kriser och identitetskriser. Jag är gift med en man som jag verkligen älskar och har då inte heller någon press att leta en massa bra-att-dela-livet-med-kandidater. Två fantastiskt underbara barn har jag också. dessa kan ju i och för sig framkalla en del ångest i form av; är de lyckliga? är alla snälla mot dem? och så vidare. dock har jag dem och behöver inte gå omkring och fundera på huruvida jag kan få barn eller inte. barnen är dessutom så stora att de går att prata med, de kan göra saker och ting själva och så men de är inte så stora att de ska hålla på att personlighetskrisa, ha krossade hjärtan osv.

vi bor i ett hus. inte ett jättestort och flådigt hus men ett fint litet hus i ett världstrevligt område. vi har en bra bil och en skruttbil och vi har många trevliga människor omkring oss.

så: hur njuter man av livet? hur lyckas man bara vara? och vara nöjd? hur blir man som de där man till exempel ser på face book som bara är lyckliga?

kanske är det bara att bestämma sig! banne mig! jag är lycklig!!! och sedan se till att leva upp till det. just nu känns det som en ypperlig idé. klart man vill vara lycklig! nu känns det som att det kan funka, som att jag kan fixa det.

mer lycka åt folket!

Är så evinnerligt trött på att vara jag... sitter på ett sjunkade skepp och jag kan inte simma. söndagen var bra. nästa helg, nu till helgen, den utbildning som skulle ge mig ny fart, geist, energi. betalningen har inte gått igenom. "ledsen, finns inget vi kan göra, för sent". på riktigt, jag fixar det inte. har massage idag 11.30, fixar det inte. ska träna men en vän, fixar det inte. borde svara i telefonen, borde ringa en massa samtal. borde tänka ut ngt att äta. borde lägga mig under täcket och inte stiga upp mer. försöka upphöra. inte dö, bara slippa känna. orkar inte misslyckas, orkar inte vara misslyckad. orkar inte tappa fasaden. orkar inte, vill inte. jag vill verkligen inte! jag vill ha semester från allt som är jag. vill inte sitta i den här kroppen, vill inte ha de här tankarna, vill inte känna, alls. vet inte vad jag ska göra. orkar inte sitta här och inte veta vad jag ska göra. hatar tårar som svänger in under hakan, varför kan de bara inte rinna rakt ner? fan!! fan fan fan!!! det är liksom kaos. inte bara runt omkring, också innuti. kanske kan jag tvinga mig till att plocka upp leksaker och kläder men jag fixar inte innikaoset. vet inte var jag ska börja. vågar inte riktigt röja heller. vet inte vad som finns under all skit. vill nog inten veta det heller.

vill ha semester från allt som är jag, om så bara typ en timme.

En kompis...

...har jag haft. Flera faktiskt. De som mest självklart kvalar in i kategorin är Sofie och Linda. Det känns lite som att det finns ett bäst före-datum på själva kompisheten. Antingen rinner den ut i sanden, avbryts abrupt på grund av något eller så övergår den i någonting annant. Någonting mindre... bekant... eller någonting större... vän... Det kan säkert gå över i en massa annat också...

En kamrat... är i min släkt en kompis man ligger med samtidigt som man inte riktigt vill erkänna kk-skapet. Har för vana att antingen försvinna eller övergå i partner.

En vän... en sådan där som man verkligen känner att man kan indentifiera sig med, på flera plan. En som man ger lite mer, av sig själv. Där man kan vara ledsen, sur eller arg utan att man för den skull riskrer att bli betraktad som konstig, kröjmig eller värdelös. Genom åren tycker jag mig ha haft några riktigt bra vänner. Ett fåtal av dem finns fortfarande kvar, inte på samma nära sätt men ändå. De "lingers" i periferin av mitt liv och är ändå mycket viktiga och omtyckta. Jag vet att om det körde ihop sig på riktigt skulle de flesta av dem finnas där. Även i denna kategori står linda och sofie högt i kurs, men här kvalar även mats, patrik och anna in. Vi har bråkat och skrikit och gråtit åt varandra men i dessa relationer har det alltid funnits en grundtrygghet. Den finns fortfarande kvar. Vänskapen är stark och består om än i annan form än den ursprungliga, toknära. Åtminstone går jag runt och tror det...

Jag saknar dock den där vännen man kunde prata med om allt. Den finns dessvärre inte längre. Det finns nog ett par, eller i alla fall en, som skulle vilja lyssna men det funkar liksom inte så längre... Jag funkar inte så längre. Kanske har jag inte råd att låta någon riktigt, riktigt veta vem jag är. Iställer delas uppdraget ut bland flera olika och det levereras lite olika bitar av mig åt lite olika håll, för säkerhets skull. Det är dock inte jag. Det kan vara personliga saker om vad som hänt, om förhållanden och barnbekymmer, men det är på intet sätt någonting som är jag. Kankse är det till och med så att inte ens jag får veta längre... Det kanske är säkrast... Det vore ju jobbigt om inte jag orkade med mig... Jag är ju liksom fast med mig...

Det är ganska tydligt när man ser på saken. Alla dem jag någongång kallat vänner har förr eller senare konverterat och i bästa fall övergått till bekanta. Ja, jag vet, sofie och linda kategoriseras som vänner, men inte på det sättet att de nuförtiden känner det som är jag. Alla finns på något sätt på replängds avstånd. Oftast medvetet men låter jag repet bli för kort släpper den som håller i andra änden och jag behöver någon som håller i repet. Där står jag nu, med den som på senaste tiden varit närmast att hamna i vänfacket. Jag har låtit repet bli för kort och jag antar att jag får skylla mig själv.

Kanske är det så att jag ska ha många bekanta, eventuellt en och anna kompis. Men kanske är det också så att det där med vänner inte är för mig...

Jul och nyår har kommit och gått och jag tappade bort mig någonstans på vägen. Jag brukar kalla mig "julfarsist" (ja, stavningen är medveten) och jag har verkligen alltid älskat julen och allt som hör därtill. Troligen gör jag det fortfarande, jag vet bara inte längre riktigt vad av allt det som har varit den sista tiden som verkligen hör julen till.

Det brukar bli så fint hemma till jul. Check på den! Jag har pyntat banne mig! Bytt gardiner, städat, plockat fram tomtar, röda ljus, julgardiner, bonader, gjort julgrupper med hyacinter trots att maken inte tål dem, mm, mm.

Vi brukar göra en massa mysiga, juliga saker till jul. Check på den! Jag har bakat pepparkakshus med barnen, köpt en massa julklappar och paketat dem efter bästa förmåga. Vi har bakat nio sortes julgodis och massor med olika saffransbullar och kakor. Jag har lagt in sill, gjort juliga köttbullar, köpt ny julskiva och fixat upp julbockens paketkalender till barnen, skrivit ett julbrev, mm, mm.

Jag brukar försöka att inte helt drunkna i komersen utan åtminstone försöka påminna mig själv och barnen om bakgrunden till att vi firar jul i detta avlånga land. Check på den! Vi var i missionskyrkan på första advent, vi såg två luciatåg och barnen gjorde ett eget här hemma (helt ärligt det bästa). Jag jobbade i missian med min fina vän och underbara moster i mellendagarna och gjorde julbord till dem som kanske inte har någort eget julbord och vi läste boken om Jesusbarnet för barnen och åtminstone det ena orkade höra hela.

Julafton brukar vara världens längsta och bästa dag. Check på den! Började i svinottan med att stiga upp och koka tomtegröt till barningarna. Tomten hade varit här och de fick en morgonklapp. Fick rationalisera bort kyrkan och julkrubban för min lillebror kom med fru och son och sedan kom min lagom skruttiga farmor och farfar med riksfärdtjänst och vi brukar fira julförmiddag med fina vännerna så något måste bort. sorry Jesus.

Trevligt med glöggmys hos vännerna! sedan tillbaka hem till farmodern som var djupt bekymrad över att hon inte fått lunch! Försökte förklara att vi tar en skinkmacka och äter vid fyratiden. Börjar göra iordning inför julbordet. Har delat ut diverse uppgifter till maken men han har paket att slå in... Skalar potatis, hör farmodern prata om utebliven lunch, "så är det aldrig på servicehuset", kalle anka börjar. Deligerar titta-på-kalle-med-barnen till min bror och går in i julbordskonen. Moster skulle göra vitlökssill och hon kommer snart... Glömmer helt Karl-Bertil, sorry Karl-Bertil. Kämpar på med julbordet, det tar sig! Kvart över fyra kommer moster och julbordet är nästan klart... Bara en halvtimma efter utsatt tid och alla har överlevt, trots den uteblivan lunchen.

Tomten kommer! Min underbara fina fina fina vän har kört från falun till uppsala för att tomta för mina barn. Jag kan sätta en ko på att ingen hade en bättre tomte! Sonen var först livrädd och ville låsa dörren men blev tillslut vän med tomten... En paus i fix och don och jag sticker in huvudet för att skratta med de andra. Farmor skrattar så hon hoppar, trots den tomma magen. Tomten går och fina vännen kommer för att fira jul med oss. Vi äter!

Alla verkade bli mätta trots att vissa syltor och patéer blivit utbytta mot gåslever och vaktelägg, vilka konstigheter! Hör inte heme på ett julbord... " jag tänker då inte äta dem!"...

Maken åker iväg för att tomta hos andra vänner och disken skriker tills jag går och tar hand om den. Moster hjälper till! TACK! Delar ut juklappar till barnen som verkligen väntat tålmodigt och kokar sedan kaffe och plockar fram nio sorters julgodis. De vuxna sätter igång med den traditionenlla vuxen-julklapps-utdelningen, "sadisktisk julafton" och det skrattas mycket. Väldigt mycket. Mycket bra klappar i år och vi stjäl hej vilt av varandra. Sitter uppe och pratar och farmor och farfar är nog vakna längre än de varit sedan Adam var länsman. De går och lägger sig och farmor påminner i trappen om att jag glömt att bjuda på anisbröd och struvor. Maken och vännen sitter uppe och pratar halva natten och jag somnar i soffan.

Jonas Gardell skrev en text en gång som heter "mormor gråter". Den dramatiserades och visades på TV. Den förmedlade exakt det jag kände när jag var mitt uppe i min egen julfars. Alla springer som skållade råttor och försöker frambringa någon form av julstämning. Och mormor som minns hur det ska kännas men inte orkar vara aktiv i stökande, ser hysterin och allt elände och gråter.

Vid en första anblick på denna, min julsummering, kan man lätt få för sig att den blev en katastrof. Men om man tänker efter så var den nog som sig bör. Allt som skulle finnas för att det skulle vara en bra jul fanns där. Granen, baket, klapparna, godiset, musiken, spänningen, ja till och med snön. Jag lyckades inte hitta min egen julstäming, jag grät i potatisgrytan på julafton och det känns som att julen kom och gick och jag missade den. Men om man summerar det, ser hela bilden från ett utifrånperskektiv tycker jag mig se att vi har haft en bra julhelg. Det är bara det att det är jag som är mamman nu. Förr har man njutit av dofter, stämningar, musik och hemlighetsmakeri men huvudansvaret har legat på en annan mamma, på min mamma. Det är mamman som ser till att allt det där som hör julen till bara liksom finns där. Förr har jag njutit det utan att förstå vilket jobb det ligger bakom. Nu kan jag njuta av att se mina barn njuta av det och kanske är det så det ska vara, tills jag är för skruttig för att hjälpa till och som Jonas Gardells mormor sitter och gråter med en halmängel i munnen. Och trots att jag inte bjöd på någon jullunch och missade att plocka fram struvor och anisbröd, trots att min säng var för hög, toastolen för låg och julklappen jag köpt var omöjlig att använda, trots allt detta så grät inte min farmor på julafton. Hon skrattade, och hon skrattar fortfarande när jag ringer henne.